Skn Stou_SE_DR033 – Ateljébild
Joel Eriksson 1890 - 1987 gift med Annie Almqvist 1890 - 1986. De fick barnen Svea Maria Eriksson 1919 - 2006, Paul 1921 och Vera Linnea 1927
Biografi
Joel Eriksson, född i Huddunge, Västmanland, missionär, Hattin Sum Changpeh, Kalgan, Kina. Uppsala.
Som fjortonåring hade han varit elev på Karlskoga Praktiska Skola och där delat rum med Edvin Karlén, som då var i färd att förbereda sig inför sin resa till Mongoliet. När Joel fick höra om rumskamratens öde och dennes hustrus död ville han själv återuppta pionjärarbetet på stäppen. Trots att han bara var tjugo år antogs han av Mongolmissionen och sändes till London på missionärsutbildning. 1913 gav sig Joel Eriksson iväg. På transsibiriska järnvägen hade han sällskap med flera andra svenska missionärer. Bland andra den unga kvinna som några år senare skulle bli hans hustru. Hon hette Annie Almqvist och var på väg till en tjänst på Alliansmissionens station i Kweihwacheng, längre söderut i Kina, där hennes fästman – missionären J N Edenblom – arbetat sedan 1910.
I Peking skildes den svenska missionärsskaran åt. Joel Eriksson for de cirka femtio milen upp till Hallong Osso, där han fann den svenska missionsstationen som övergivits några år tidigare. Under den första vintern fick han och en annan nyanländ mongolmissionär bo i en lite robustare stuga som de lånat av hertig Larsson.
På sommaren 1914 rustades missionsstationen upp och byggdes till under den mycket praktiskt lagde Joel Erikssons ledning. Samtidigt intensifierades missionsarbetet. De flesta mongoler bekände sig till lamaismen, en tibetansk form av buddhism, som än i dag är den dominerande religionen i området. Men det var inte i första hand Erikssons kristna budskap som fick mongolerna att söka upp honom, utan hans medicinska kunskaper. Den unge mannen från Huddunge fick snabbt rykte som stäppens store medicinman. Sjukvård av västerländsk typ var något helt nytt i denna del av världen och behovet var enormt. Inte minst syfilis och andra könssjukdomar plågade det mongoliska folket. Motmedlet hette salvarsan, ett arsenikpreparat som injicerades i patienterna.
Efter några år fick Joel på nytt kontakt med Annie Almqvist, Kinamissionären från Jönköping som han lärt känna på tåget genom Sibirien. Hennes fästman hade då avlidit i en sjukdom. Joel friade till Annie och de gifte sig 1918. Annies kunskaper i kinesiska, som hon tillägnat sig under fem år på Alliansmissionens station, blev en stor tillgång på Hallong Osso. I trakten bodde nämligen inte bara mongoler (som hade sitt eget språk, mongoliska) utan även många kineser.
När familjen Eriksson – efter en vistelse i hemlandet i början av 1920-talet – återvände till Hallong Osso, bestämde de sig för att flytta missionsstationen. Traktens mongoler hade nämligen vid denna tid börjat ersättas av allt fler kineser. Och det var inte dem som missionen främst var inriktad på. Mongolerna drog sig norrut, och svenskarna följde efter.
På en plats vid namn Hattin Sum fann Joel Eriksson ett lamatempel, som övergetts efter att en lamapräst begått självmord där. Joel lyckades köpa templet och 1927 flyttade missionsstationen till Hattin Sum. Här byggde svenskarna upp sjukmottagning, skola, barnhem och kyrka.
Till Hattin Sum kom upptäcktsresanden Sven Hedin på sin sista expedition 1927–35. 1929 anlitades Eriksson som Hedins guide på en 112 mil lång resa till olika lamakloster i regionen. (Populär historia, 2008-05-12)
Biografi: se "Ljusglimtar från Mongoliet", maj 1950.
Ur Svenska Mongolmissionens utresta missionärer 1897 - 1947 från internet:
Erik Joel Eriksson. Läkarmissionär. Han föddes den 25 maj 1890 i Huddunge i Västmanlands län. Han gick en medicinskt utbildning vid Livingstone College i England innan han reste till Mongoliet 1913. Joel ingick äktenskap med Annie Almqvist 1918 i Kalgan. Han var guide på Sven Hedins expedition i Mongoliet 1929. Joel reste hem med familjen 1930
men återvände samma år till Inre Mongoliet. Under åren 1938-1947 befann sig Joel i Sverige och var missionssekreterare och ledare för Svenska Mongolmissionen - senare svenska Mongol- och Japanmisionen. Han återvände till Kina 1947 för att delta i hjälpverksamheten
bland buriaterna i norra Kina och återkom för gott till Sverige 1948. Från 1951 var Joel missionsföreståndare tills han gick i pension.
Joel Eriksson avled i Uppsala 6 januari 1987 vid 97 års ålder.
Annie Maria Eriksson (f. Almqvist) föddes 25 augusti 1890 i Jönköping. Annie utbildade sig till ”socialarbetare” på Elsa Borgs Bibelkvinnohem i början på 1900-talet. Före avresan gick hon en språk- och bibelutbildnings kurs i England. Hon avreste den 25 augusti 1913 i Svenska Alliansmissionens tjänst till norra Kina. Annie ingick äktenskap med Joel Erikson och inträdde 1918 i Svenska Mongolmissionens tjänst. Paret fick tre barn av vilka två föddes i Inre Mongoliet - Svea Maria 4 april 1919 och Vera Linnea 4 december 1927. Paul föddes på en båt i hamnen i Djibouti 17 juni 1921. Annie reste hem på grund av hälsoskäl 1937. Annie Eriksson avled i Uppsala 10 januari 1986.
Biografi
Joel Eriksson, född i Huddunge, Västmanland, missionär, Hattin Sum Changpeh, Kalgan, Kina. Uppsala.
Som fjortonåring hade han varit elev på Karlskoga Praktiska Skola och där delat rum med Edvin Karlén, som då var i färd att förbereda sig inför sin resa till Mongoliet. När Joel fick höra om rumskamratens öde och dennes hustrus död ville han själv återuppta pionjärarbetet på stäppen. Trots att han bara var tjugo år antogs han av Mongolmissionen och sändes till London på missionärsutbildning. 1913 gav sig Joel Eriksson iväg. På transsibiriska järnvägen hade han sällskap med flera andra svenska missionärer. Bland andra den unga kvinna som några år senare skulle bli hans hustru. Hon hette Annie Almqvist och var på väg till en tjänst på Alliansmissionens station i Kweihwacheng, längre söderut i Kina, där hennes fästman – missionären J N Edenblom – arbetat sedan 1910.
I Peking skildes den svenska missionärsskaran åt. Joel Eriksson for de cirka femtio milen upp till Hallong Osso, där han fann den svenska missionsstationen som övergivits några år tidigare. Under den första vintern fick han och en annan nyanländ mongolmissionär bo i en lite robustare stuga som de lånat av hertig Larsson.
På sommaren 1914 rustades missionsstationen upp och byggdes till under den mycket praktiskt lagde Joel Erikssons ledning. Samtidigt intensifierades missionsarbetet. De flesta mongoler bekände sig till lamaismen, en tibetansk form av buddhism, som än i dag är den dominerande religionen i området. Men det var inte i första hand Erikssons kristna budskap som fick mongolerna att söka upp honom, utan hans medicinska kunskaper. Den unge mannen från Huddunge fick snabbt rykte som stäppens store medicinman. Sjukvård av västerländsk typ var något helt nytt i denna del av världen och behovet var enormt. Inte minst syfilis och andra könssjukdomar plågade det mongoliska folket. Motmedlet hette salvarsan, ett arsenikpreparat som injicerades i patienterna.
Efter några år fick Joel på nytt kontakt med Annie Almqvist, Kinamissionären från Jönköping som han lärt känna på tåget genom Sibirien. Hennes fästman hade då avlidit i en sjukdom. Joel friade till Annie och de gifte sig 1918. Annies kunskaper i kinesiska, som hon tillägnat sig under fem år på Alliansmissionens station, blev en stor tillgång på Hallong Osso. I trakten bodde nämligen inte bara mongoler (som hade sitt eget språk, mongoliska) utan även många kineser.
När familjen Eriksson – efter en vistelse i hemlandet i början av 1920-talet – återvände till Hallong Osso, bestämde de sig för att flytta missionsstationen. Traktens mongoler hade nämligen vid denna tid börjat ersättas av allt fler kineser. Och det var inte dem som missionen främst var inriktad på. Mongolerna drog sig norrut, och svenskarna följde efter.
På en plats vid namn Hattin Sum fann Joel Eriksson ett lamatempel, som övergetts efter att en lamapräst begått självmord där. Joel lyckades köpa templet och 1927 flyttade missionsstationen till Hattin Sum. Här byggde svenskarna upp sjukmottagning, skola, barnhem och kyrka.
Till Hattin Sum kom upptäcktsresanden Sven Hedin på sin sista expedition 1927–35. 1929 anlitades Eriksson som Hedins guide på en 112 mil lång resa till olika lamakloster i regionen. (Populär historia, 2008-05-12)
Biografi: se "Ljusglimtar från Mongoliet", maj 1950.
Ur Svenska Mongolmissionens utresta missionärer 1897 - 1947 från internet:
Erik Joel Eriksson. Läkarmissionär. Han föddes den 25 maj 1890 i Huddunge i Västmanlands län. Han gick en medicinskt utbildning vid Livingstone College i England innan han reste till Mongoliet 1913. Joel ingick äktenskap med Annie Almqvist 1918 i Kalgan. Han var guide på Sven Hedins expedition i Mongoliet 1929. Joel reste hem med familjen 1930
men återvände samma år till Inre Mongoliet. Under åren 1938-1947 befann sig Joel i Sverige och var missionssekreterare och ledare för Svenska Mongolmissionen - senare svenska Mongol- och Japanmisionen. Han återvände till Kina 1947 för att delta i hjälpverksamheten
bland buriaterna i norra Kina och återkom för gott till Sverige 1948. Från 1951 var Joel missionsföreståndare tills han gick i pension.
Joel Eriksson avled i Uppsala 6 januari 1987 vid 97 års ålder.
Annie Maria Eriksson (f. Almqvist) föddes 25 augusti 1890 i Jönköping. Annie utbildade sig till ”socialarbetare” på Elsa Borgs Bibelkvinnohem i början på 1900-talet. Före avresan gick hon en språk- och bibelutbildnings kurs i England. Hon avreste den 25 augusti 1913 i Svenska Alliansmissionens tjänst till norra Kina. Annie ingick äktenskap med Joel Erikson och inträdde 1918 i Svenska Mongolmissionens tjänst. Paret fick tre barn av vilka två föddes i Inre Mongoliet - Svea Maria 4 april 1919 och Vera Linnea 4 december 1927. Paul föddes på en båt i hamnen i Djibouti 17 juni 1921. Annie reste hem på grund av hälsoskäl 1937. Annie Eriksson avled i Uppsala 10 januari 1986.
Beskrivning: Missionsparet Joel och Annie Eriksson
Objektnummer: Stou_SE_DR033
Ämne: Missionär, Barn, Stol, Äkta fotografi
Personrelation
Förvärvat från: Staffan Eriksson
Kommentarer om “Skn Stou_SE_DR033 – Ateljébild”
Lämna en kommentar
Din e-postadress kommer inte publiceras.